en stund på jorden

solen skiner, fåglarna kvittrar, det är vår och vårkänslorna spirar... eller nåt.

nu kan jag vara ärlig en stund. en dag eller två, sen får jag avsluta detta. jag har börjat hos en psykolog för att ta tag i en del jobbiga saker jag varit med om. och det är SJUKT jobbigt att gå genom det igen. på utsidan ser jag kanske samlad ut, även om fasaden faller ibland, men inuti. det är ju som att uppleva allting en gång till.

och som om det inte vore nog läggs det på ytterligare på högen.

att gå i terapi är nog det värsta jag varit med om, även om det är jätteskönt att göra det. jag mår jättebra närmsta timmarna efter mina samtal, men mestadels är jag bara medveten om alla dumma tankar, vanor, beteenden jag har för mig och det tär.

det känns som jag måste bestiga mount everest innan jag når effekt. och just nu känns det som jag bara vandrar längst foten på berget. som att jag inte hittar stigen upp.

jag undrar mest när jag ska börja må bättre. så, isabel, do your magic work. :)